Du och jag, Bulan
I april erbjöds jag och mina klasskompisar att få vaccinera oss mot tbc, eftersom vi har valt ett yrke inom vården. Erbjudandet mottogs med tacksamhet, tbc är inget jag vill uppleva. Hur som helst, sköterskan stack mig i i vecket mellan överarm och bål, strax ovanför armhålan. "Om ett par veckor kommer det att bildas ett vätskande sår, som efter ytterliggare några veckor har läkt och bildat ett litet ärr." Därav syftet med att sticka på det valda stället, ärret syns inte så mycket. Mitt sår bildades aldrig. Istället fick jag en bula under huden. Nice! tänkte jag, skönt att slippa massa äckligt var. Detta var alltså för tre månader sedan, vilket har gjort att jag har vant mig vid min bula. Bulan har blivit en accepterad - men ful - del av min kropp och jag såg inte längre några problem med den.
Idag såg jag till min fasa, att Bulan har fått sällskap av Varblåsan. Tillsammans kommer de under ett par veckor framöver att... ja, detaljerna förstår väl vem som helst. Usch och fy. Tusan också.
