OP dag 1 & 2
Tonsillectomin bara måste dokumenteras, så här följer historien från gårdagen samt idag.
Kom till vårdavdelning vid 9.30 då jag blev visad till ett eget rum med säng och tv (och stor skön morgonrock med tofflor som jag fick behålla :D). Bytte om och träffade narkosläkare, kirurg och syrra. Härligt gäng det där, det märks att de jobbar med människor i nervösa tillstånd. Ganska strax därefter var det dags att vandra till operationssalen. Fick en mössa till håret och fick lägga mig på britsen. Operationssköterskorna var riktigt pratglada av sig; "Jahaaa, så du också blir syrra? Va kul! Vad vill du pyssla med då, då? Ambulans? Jamen det är nog roligt!"
Efter att blivit omstoppad med sköna handdukar och täcke, togs blodtryck och nål sattes. Därefter gavs en dos smärtstillande preoperativt. Hur liten den dosen var vet jag inte, men det hade lika gärna kunnat var en hel flaska vin + ett antal tequilashots. Oh jösses, somnade redan innan sömnmedel hade givits. Sov sedan mycket gott, och vaknade på uppvaket av att någon sa "såja, nu vaknar hon". Vafan??? Vem väckte mig!!?? Att vakna ur narkosen var faktiskt bland det jobbigaste, Sååå trött, ggonen gick knappt att öppna. Uppfattade dock att min kära mamma satt bredvid sängkanten. Prata gick inget vidare det heller, tungan var typ förlamad, "kissa" blev till "hi...a". Efter att fått en påse glukos i dropp rann det ju till ganska rejält, tre snurriga vändor blev det till toaletten.
Smärtan var hyffsat hanterbar, förutom den konstiga känslan av slemproppar (troligtvis blodkoagel på de f.d. tonsillernas plats).
Fick åka hem vid 15-tiden, efter stora förmaningar om att försöka dricka mycket (jovisst, försök själv när det svider och bränner så fort vätska kommer i kontakt med sårytorna) slickandes på en piggelin som en av syrrorna gav mig. Vet att ingen ur personalen läser min blogg, men vill ändå i ett stilla sinne tacka dem för den goda omvårdnaden. Tänk om all vårdpersonal hade samma sinne för empati.
Väl hemma fick jag med stor möda i mig ännu ett par piggelin och började med smärtstillande brustabletter. Gjorde så ont att jag grät varje gång tabletterna skulle ner, men annars skulle jag ju ha ont hela tiden. En liten blödning noterades också. Låg och vilade när mamma upptäckte blod i munnen. Upp och spotta i handfatet som fick sig en ny design... Blöda kan man göra, desto värre vore det om jag "kräktes" blod.
Idag är det dag två, och känner mig piggare än igår. Har dock fortfarande ont, såklart, men käkar citodon var fjärde timme så det funkar helt ok. Tack och lov har jag sovit riktigt gott inatt, förutom de gånger jag gick upp och tog smärtstillande. Har sen jag vaknade vid 11-tiden lyckats få i mig ett halvt glas cocacola, yay! Resten av dagen kommer nog bli sittandes i tv-soffan med tidningar och kanske en film.
Kom till vårdavdelning vid 9.30 då jag blev visad till ett eget rum med säng och tv (och stor skön morgonrock med tofflor som jag fick behålla :D). Bytte om och träffade narkosläkare, kirurg och syrra. Härligt gäng det där, det märks att de jobbar med människor i nervösa tillstånd. Ganska strax därefter var det dags att vandra till operationssalen. Fick en mössa till håret och fick lägga mig på britsen. Operationssköterskorna var riktigt pratglada av sig; "Jahaaa, så du också blir syrra? Va kul! Vad vill du pyssla med då, då? Ambulans? Jamen det är nog roligt!"
Efter att blivit omstoppad med sköna handdukar och täcke, togs blodtryck och nål sattes. Därefter gavs en dos smärtstillande preoperativt. Hur liten den dosen var vet jag inte, men det hade lika gärna kunnat var en hel flaska vin + ett antal tequilashots. Oh jösses, somnade redan innan sömnmedel hade givits. Sov sedan mycket gott, och vaknade på uppvaket av att någon sa "såja, nu vaknar hon". Vafan??? Vem väckte mig!!?? Att vakna ur narkosen var faktiskt bland det jobbigaste, Sååå trött, ggonen gick knappt att öppna. Uppfattade dock att min kära mamma satt bredvid sängkanten. Prata gick inget vidare det heller, tungan var typ förlamad, "kissa" blev till "hi...a". Efter att fått en påse glukos i dropp rann det ju till ganska rejält, tre snurriga vändor blev det till toaletten.
Smärtan var hyffsat hanterbar, förutom den konstiga känslan av slemproppar (troligtvis blodkoagel på de f.d. tonsillernas plats).
Fick åka hem vid 15-tiden, efter stora förmaningar om att försöka dricka mycket (jovisst, försök själv när det svider och bränner så fort vätska kommer i kontakt med sårytorna) slickandes på en piggelin som en av syrrorna gav mig. Vet att ingen ur personalen läser min blogg, men vill ändå i ett stilla sinne tacka dem för den goda omvårdnaden. Tänk om all vårdpersonal hade samma sinne för empati.
Väl hemma fick jag med stor möda i mig ännu ett par piggelin och började med smärtstillande brustabletter. Gjorde så ont att jag grät varje gång tabletterna skulle ner, men annars skulle jag ju ha ont hela tiden. En liten blödning noterades också. Låg och vilade när mamma upptäckte blod i munnen. Upp och spotta i handfatet som fick sig en ny design... Blöda kan man göra, desto värre vore det om jag "kräktes" blod.
Idag är det dag två, och känner mig piggare än igår. Har dock fortfarande ont, såklart, men käkar citodon var fjärde timme så det funkar helt ok. Tack och lov har jag sovit riktigt gott inatt, förutom de gånger jag gick upp och tog smärtstillande. Har sen jag vaknade vid 11-tiden lyckats få i mig ett halvt glas cocacola, yay! Resten av dagen kommer nog bli sittandes i tv-soffan med tidningar och kanske en film.
