Work
Igår jobbade jag på hemtjänsten 8-17. Mycket har hänt sedan jag gick av mitt vikariat i januari. Kunder har dött, flyttat, blivit sämre, blivit bättre. Som jag anade var det annars en lugn dag, och ja - jag fick många bilärenden :P En kollega däremot är nu medlem av jobbets egna "varför-har-jag-körkort"-grupp; hon backade med den ena hemtjänst-bilen in i en liten lastbil. Lastbilen klarade sig utan en skråma, medan vår bil fick hela bakrutan krossad. Tejp och plast pryder nu denna stackars misshandlade sak. Själv har jag backat in i en kunds dotters bil (!), så att hennes och vår ena sidospegel pajade och ett gäng repor uppstod på förar/passagerar-dörren. Vad är det som är så svårt med att just backa?
Något som slår mig ibland när jag jobbar är hur otacksamma vissa är när vi gör vårt bästa för att göra ett bra jobb, medan andra tackar för självklara saker. Vi hade en kund i vintras som vi hjälpte under en kortare period då han hade en bruten lårbenshals. Trots smärtan och det faktum att han var tvungen att be någon annan om hjälp med i stort sett allt, var han alltid lika glad när vi kom. Aldrig en sur min, utan hela tiden beröm till oss i hemtjänsten och hur tacksam han var.
En annan av våra kunder är en äldre herre som är i princip är helt självgående. Vi bäddar, diskar och hjälper till med dusch. Denna herre, som är så gammal men ändå så vital och livskraftig, blir förargad över minsta lilla "misstag". Byter vi inte soppåse (trots att den inte ens är halvfull) är man oduglig. Glömmer jag göra kaffe (vilket gubben kan själv!) får man höra senare via en kollega att "Hon kan ju ingenting" (skitnsack om ens egna kollegor hör mer till regel än undantag). Kommer jag dessutom från Afrika får jag heta "svartskalle". Whatever, ensamheten kanske är en anledning till denna agressivitet?
Något som slår mig ibland när jag jobbar är hur otacksamma vissa är när vi gör vårt bästa för att göra ett bra jobb, medan andra tackar för självklara saker. Vi hade en kund i vintras som vi hjälpte under en kortare period då han hade en bruten lårbenshals. Trots smärtan och det faktum att han var tvungen att be någon annan om hjälp med i stort sett allt, var han alltid lika glad när vi kom. Aldrig en sur min, utan hela tiden beröm till oss i hemtjänsten och hur tacksam han var.
En annan av våra kunder är en äldre herre som är i princip är helt självgående. Vi bäddar, diskar och hjälper till med dusch. Denna herre, som är så gammal men ändå så vital och livskraftig, blir förargad över minsta lilla "misstag". Byter vi inte soppåse (trots att den inte ens är halvfull) är man oduglig. Glömmer jag göra kaffe (vilket gubben kan själv!) får man höra senare via en kollega att "Hon kan ju ingenting" (skitnsack om ens egna kollegor hör mer till regel än undantag). Kommer jag dessutom från Afrika får jag heta "svartskalle". Whatever, ensamheten kanske är en anledning till denna agressivitet?
