Saknar
Jag saknar.
Jag saknar min bror J. Det var länge sen vi sågs och gjorde något tillsammans, bara han och jag. Men sen ett tag tillbaka har han tjej, och då tar livet lite av en vändning. Förutom jobb och hobby finns någon där hemma som man bryr sig om, som man älskar, som tar mycket tid. Jag förstår det. Men jag saknar honom.
Jag saknar min vän B. Ofantligt. Förtvivlat. Mycket.
Ganska ofta brukade vi ses för att fixa middag tillsammans, fika, se en film eller bara prata. Vi träffades genom jobbet, och blev ganska snabbt kompisar. Ett tag utvecklades kärlek, men som förbyttes i vänskap. Vi har bara känt varandra i 1 1/2 år, men idag är han definitivt en av mina närmsta vänner och min tillit till honom är stor. Vi kan prata om allt.
Men B gifte sig med en utländsk tjej, som nyss har flyttat hit. Så nu är det inte B, utan B+N.
B+N innebär att jag inte kan skicka honom ett spontan-sms och fråga om fika, ringa och be att få ses när det är körigt hemma, eller föreslå att han kommer hem till mig för att fixa käk tillsammans. B har någon att ta hand om, någon han bryr sig om, någon som dessutom är nyinflyttad i ett helt främmande land.
Det var tre månader sedan jag träffade B, och jag saknar honom mer än vad jag själv förstår.
Om två dagar får jag äntligen träffa B, men det sker i samband med en grillkväll tillsammans med resten av gänget. Det gör mig glad och upprymd, men samtidigt spänd till tusen. Som sagt, B+N. Jag vill inte träffa N, jag vill träffa B. Ensam, prata. Känner mig bortskämd.
