7 september
Hollywood-festen var väl sådär, helt okej kan man väl säga. Vi blev inte 60 pers som ryktet sa från början, snarare runt 20-30. Tyvärr stod de flesta och minglade i sina "egna" grupper, så de blev svårt att få någon riktig kontakt med alla. Däremot slog det sig ner en ung tjej och kille i "vår" grupp, trevligt att snacka med dem!
Igår var jag hos kirurgen och tog bort födelsemärkena på två tår. Det gick bra, tio minuter tog det väl ungefär och det syddes två-tre stygn per tå. Under hela gårdagen var tårna samt halva foten bedövad, vilket var skönt, såklart. "Det går ju bra det här, det kanske inte kommer göra så ont då." Klockan tolv i natt vaknade jag för att gå upp på toa. Satte ner foten på golvet, gick ett par meter - och det började dunka som... gjorde det jag skulle, haltade tillbaka till sängen och knaprade i mig en panodil. Efter 45 minuter gjorde det fortfarande så ont att jag inte kunde ligga still. Jag väckte min underbara mamma och sa "Det gör ONT!?! Vad ska jag ta!?!" Hon vaknade genast, sprang ut i badrummet och hämtade en starkare dos smärtis. Ett tag senare började smärtan äntligen släppa och jag kunde ganska snart somna om. Denna dag har tillbringats i skolan, och det har gått förvånansvärt bra. Har inte haft ont alls förutom promenaderna mellan skolans olika byggnader. Hoppas det går lika bra i natt.
Är dock fortfarande bedövad på området nedanför tårna. Normalt?
Jag har den senaste tiden märkt att jag inte alls tycker om att utsättas för "läskiga behandlingar". Att ge blod tyckte jag inte alls var så jobbigt första gången, men nu tycker jag det är ganska äckligt med en så tjock nål. Att bli bedövad i tårna igår gjorde väldigt ont, och det var ganska obehagligt att känna när de skar bort fläckarna och sen sydde. Självklart, tänker väl de flesta, men jag har tidigare alltid varit fascinerad över blod och hur olika procedurer utförs - även om jag är patienten. Igår var jag skakis när jag lämnade läkarhuset. Vad händer härnäst, ska jag bli rädd för att sticka mig själv när jag tar blodprov på en patient?
Igår var jag hos kirurgen och tog bort födelsemärkena på två tår. Det gick bra, tio minuter tog det väl ungefär och det syddes två-tre stygn per tå. Under hela gårdagen var tårna samt halva foten bedövad, vilket var skönt, såklart. "Det går ju bra det här, det kanske inte kommer göra så ont då." Klockan tolv i natt vaknade jag för att gå upp på toa. Satte ner foten på golvet, gick ett par meter - och det började dunka som... gjorde det jag skulle, haltade tillbaka till sängen och knaprade i mig en panodil. Efter 45 minuter gjorde det fortfarande så ont att jag inte kunde ligga still. Jag väckte min underbara mamma och sa "Det gör ONT!?! Vad ska jag ta!?!" Hon vaknade genast, sprang ut i badrummet och hämtade en starkare dos smärtis. Ett tag senare började smärtan äntligen släppa och jag kunde ganska snart somna om. Denna dag har tillbringats i skolan, och det har gått förvånansvärt bra. Har inte haft ont alls förutom promenaderna mellan skolans olika byggnader. Hoppas det går lika bra i natt.
Är dock fortfarande bedövad på området nedanför tårna. Normalt?
Jag har den senaste tiden märkt att jag inte alls tycker om att utsättas för "läskiga behandlingar". Att ge blod tyckte jag inte alls var så jobbigt första gången, men nu tycker jag det är ganska äckligt med en så tjock nål. Att bli bedövad i tårna igår gjorde väldigt ont, och det var ganska obehagligt att känna när de skar bort fläckarna och sen sydde. Självklart, tänker väl de flesta, men jag har tidigare alltid varit fascinerad över blod och hur olika procedurer utförs - även om jag är patienten. Igår var jag skakis när jag lämnade läkarhuset. Vad händer härnäst, ska jag bli rädd för att sticka mig själv när jag tar blodprov på en patient?
