Sjuksköterskestudent

Natten har spenderats på akuten tillsammans med en vän som lider av njursten. Riktigt ont hade hon, kröp i princip på väggarna, men smärtstillande subkutant löste dock det värsta ganska snabbt. Läkaren däremot var en otrevlig sådan som enbart förlitade sig på provresultat i sin medicinska bedömning. Vännens blodvärden var normala, tack och lov, men läkaren missade att kontrollera CRP för att se om min vän hade en infektion. Hon ville inte heller skicka henne på röntgen, eftersom "proverna är normala och därför finns det ingen anledning att röntga". Men snälla, njurstenen har orsakat stark smärta och obehag i nästan två veckor. Möjligheten kan ju finnas att den är för stor för att den ska kunna ta sig ut av egen maskin. Varför inte röntga för att se exakt var den sitter samt se efter hur stor den är? "Jag skriver en remiss till DT så får du en tid någon gång nästa vecka." *slår sig för pannan* Min vän kan inte vänta tills någon gång nästa vecka!! Hon behöver röntgen nu! NU!
Efter att läkaren har pratat med "professorn" (kollegan Överläkare) skriver hon ä-n-t-l-i-g-e-n en remiss till röntgen. Därefter försvinner hon snabbt och håller sig borta resten av natten/tidiga morgonen.

Efter sammanlagt fem timmar på akutmottagningen tittar en vänlig undersköterska in och säger att tid för röntgen är bokad till kl 7.30. "Åk hem och sov en stund, så kan du komma tillbaka sen." Tack. Synd att Den Kompetenta Läkaren inte kunde kläckt ur sig det när hon äntligen bestämde sig för en röntgen.
Röntgen gjordes och två stenar upptäcktes, 5x5 mm. Eventuellt behöver de krossas för att de ska kunna komma ut med urinen.

När man jobbar inom vården anser jag att man oavsett yrkesroll måste se på patienten ur ett helhetsperspektiv. Min vän svarade på smärtstillande och proverna såg bra ut, men hon led av att stenarna satt i urinledaren och skavde. Den Kompetenta Läkaren verkade okunnig och okapabel att se ur ett patientperspektiv. Hon lyssnade inte vidare bra på min väns bedjan om en röntgen och hon förstod inte hur njurstenarna påverkade vännens livssituation och villket lidande de orsakade.
Därför känner jag en stor lättnad att intagningen till läkarprogrammet nu till viss del görs via intervju. Läkaren har ett enormt ansvar med annan människas liv i sina händer, och måste ha kompetens att se ur patientens perspektiv.

Sitter hemma med en psykologi/sociologi-uppgift till PBL. PBL står för problembaserat lärande, och är en av de absolut bästa undervisningsformerna enligt mig själv. Syftet är att i små grupper fritt associera kring ett visst ämne (vår handledare ger oss en utgångspunkt, t.ex hälsa), därefter går vi hem och söker information. Efter ett par dagar ses vi igen för att diskutera vad vi har hittat. Det här gör att vi lär oss mycket mer än om vi hade suttit på en föreläsning. Genom att vara aktiv och prata går informationen in såååå mycket lättare.
PBL är kopplat till föreläsningarna. Min skola har för vana att lägga PBL innan föreläsningarna, vilket gör att när man sitter på PBL´n fattar man nada om vad som ska diskuteras... nåväl, alla skolar har väl någonting att jobba med.

Denna vecka är det som sagt psykologi och sociologi som står på schemat. Föreläsningarna har handlat om stress, krishantering, utvecklingspsykologi och grupp-processer. Om ett par dagar släpps två hemtentor som ska vara inne den 10 maj, och därefter är denna delkurs slut.
Nu väntar böckerna på mig, ska försöka hitta information om gruppkonflikter.

Oj så trött jag är. Det har varit en lång dag, detta är vad som har hänt:
Gick upp vid 7 i morse för att åka till skolan. På förmiddan hade vi en föreläsning i psykologi som var riktigt intressant, mycket tack vare en suverän föreläsare. Vi fick lära oss om stress, Cullbergs teori om krishantering samt posttraumatisk stress. Eftermiddagen bestod av seminarium (gruppredovisning och diskussion) om kulturmöten/kulturkrockar i vården. Vid 17-tiden var dagen slut, och jag drog vidare in mot stan för att käka middag med brorsan J. Mmmm... linguine med jätteräkor, pesto, gräddsås och basilika. Efterrätt: tiramisu. Ojojoj, vi rullade därifrån med magarna fulla, mätta och belåtna.
Nu väntar en pluggfri helg (nåja, nästan, har en liten hemuppgift i psykologi). På söndag är det sjösättning av båten, vilket är lika spännande varje år. Alltid är det nåt som krånglar ;)

Hej!
Jag heter Rebecca och pluggar till sjuksköterska i en av Sveriges större städer. Här på bloggen kommer du att få följa mig på min väg mot sjuksköterskeyrket, och en del annat som hör till här i livet. För att värna om patientsäkerheten och sekretess, kommer en del inlägg att vara mer fiction än andra. Skriv gärna en kommentar om du känner för det. Välkommen!