Sjuksköterskestudent

Julledigheten flyter således vidare. Efter intag av kopiösa mängder julgodis och ett och annat julbord har nu känslan av "uppjästhet" infunnit sig. Ett nyårslöfte skulle lätt kunna vara att inte röra choklad det närmaste året, men har insett att lovorden inte lär hålla sig mer än sisådär 24 timmar. Max.
Den kommande veckan händer inget världsomvälvande i syrrastudentens liv, mer än jobb på boendet hos de gamla, hur nu världsomvälvande det kan tyckas vara.

På återseende.

Dagen har tillbringats med fika och julklappsletande, samt ett kort inhopp på hemtjänsten på kvällen. Vi är lediga från skolan även imorgon, och planen ser ut som så att arbetet med pbl ska göras klart eftersom nästa gruppträff är på fredag. Ämnet är vårdrelaterade infektioner, och vi diskuterar lagar och författningar som styr sjuksköterskans ansvar inom detta område. På fredag kommer vi även ha ett seminarie om preventivt patientsäkerhetsarbete och hur riskanalys går till, måste läsa in mig lite på det också.

Senare på kvällen kommer en kompis över och vi ska baka lussebullar. Kan inte få nog av dessa gyllene, saftiga små kringlor. Mumma!

Denna helg befinner jag mig mitt emellan två kurser. Systematiskt förbättringsarbete avslutades i torsdags med en grupp-presentation, temat i min grupp bestod av bristfällig prevention av trycksår. Uppgiften gick med andra ord ut på att sätta upp en plan för hur problemet skulle åtgärdas med tänkbara åtgärder och hur utvärderingen kunde se ut (vi fick alltså låtsas att detta skedde på en riktig vårdavdelning). Det finns många olika mallar att använda sig av, vi tyckte att PDSA-cykeln passade bra.

På måndag börjar kursen i patientsäkerhet. Tittade på innehållet och sken upp likt en glad sol när jag såg att vi kommer få jobba med riktiga "fall" och aktuella händelser (apropå föregående inlägg). Mina mungipor föll tyvärr ner mot avgrunden när jag såg att den avslutas i mitten på januari med muntlig presentation, som pågår i 45 minuter. Individuellt. Utan att titta i anteckningar. Känner plötsligt för att gå och gömma mig någonstans...

Avslutar detta inlägg med att berätta om denna halvt sorgliga men ack så komiska artikel skriven av journalisten Emanuel Karlsten. Glöm inte att läsa kommentarerna!