Sjuksköterskestudent

Jovars, det är sig likt. Kaffet smakar likadant, möjligtvis med en något fylligare smak. Min just nu inneboende förkylning är som den tidigare har varit, kanske till och med lite mildare? Solen går fortfarande upp på morgonen och ner på kvällen, däremot känns dagarna lite ljusare. Som att solen vill stanna uppe lite längre, på något vis.

Det mesta är sig likt i student-fast-nästan-ändå-inte-livet.

Just nu vill jag bara lämna allt och dra till en öde ö mitt ute i ingenting. Folkhälsovetenskapen är sisådär, inte svår men inte direkt jätteattraherande. Fakta om att si och så många avlider av denguefeber i Afrika, att globalisering innebär blaha och att WHO jobbar med att vägleda lösningar inom hälsorelaterade problem i världen. Ingen mastodont-inläsning, men inte långt därifrån.
Medan studenterna anfaller och sprutar öl och sjunger Euphoria, kryper rastlösheten i mig likt en massiv myrinvasion. Villintevillintevillinte läsa om ohälsotal och hållbar utveckling. Orkarinteorkarinteorkarinte trycka in text som om en månad har förvandlats till en suddig dimma.

Om drygt en vecka börjar ett nytt spännande jobb. Ta mig dit, nu!

Halvvägs in i vfu på psyk: Samtal, upprätta omvårdnadsplan, försöka vara självständig i min sjuksköterskeroll, medicinutdelning, provligga i bältessäng, ge depotinjektioner, skriva på hemtentan, handledning på skolan, försöka vara självständig i min sjuksköterskeroll, vara med på ECT-behandling, försöka vara självständig i min sjuksköterskeroll, utmanas, leta efter ansvarig läkare, följa med mobila teamet (som levererar mediciner till patienten och hämtar patienter som behöver vård på avdelningen), handledning på skolan igen, lyssna på förhandlingar med länsrätten, skriva mer på hemtentan, rapport pass-skifte... och försöka vara självständig i min sjuksköterskeroll.

Har däremellan lyckats dubbelboka mig mellan jobb och fritid x 2 och slarvat bort kalender samt lånebok.

Nej, nu lägger jag ner för idag. Har en hel kväll letat efter EN enda artikel som behandlar ämnet dödshjälp, fick träff alldeles nyss. Suck. Att det ska vara så svårt. Oduschad, trött, jäst på choklad (inser att jag inte följer mina egna råd ang. pluggnäring), trött på tentan... Och imorgon kl 9 ska jag infinna mig på biblioteket, igen. MEN: på torsdag är jag ledig. Jiipiie!

Jo. Det känns som att sommarlovet var alldeles för långt, har helt kommit ur mina pluggrutiner. Har skaffat de flesta böcker, men kommer inte till den punkten att jag plockar upp boken, öppnar den, bläddrar i den och tittar efter relevanta kapitel. Är trött på att vi läser ännu en flumkurs (palliativ vård) där vi bombarderas med "god omvårdnad innebär ett etiskt förhållningssätt, att se hela människan och dess psykiska, fysiska, sociala och andliga/existentiella behov". Again. Boken "Ro utan åror" är utläst sedan flera veckor, nu ska det skrivas en recension med den palliativa vårdens fyra hörnstenar samt etiska värdegrunder i bakhuvudet. Hur?

Kursen i sig är såklart absolut nödvändig, döden är inte precis lätt att handskas med. Men jag känner att jag vadar i sirap när uppgiftsinstruktionerna är så luddiga. Jag förstår, men samtidigt inte. Jag ser framför mig hur texten kommer se ut, men inte hur jag tar mig dit. Jag förstår inte hur jag inte kan förstå.

Det enda positiva från denna dag är att läkemedelsräkningen verkar sitta. Har inte räknat ett tjota på fyra månader men klarade dagens genomgång utan problem. Woho.

Så har syrrastudenten åter hamnat i vad som brukar kallas för "tentaångest", "skoltrött" och allt vad det heter. Sol och bad ter sig helt enkelt mycket mer intressant är psykoser och affektiva tillstånd.

Aargh! Igår hämtade jag ut tentan i klinisk medicin som vi skrev i april. Jag visste att jag hade blivit godkänd, men man vill ju alltid titta på hur lärarna har rättat. Till min förvåning hade jag med bara 1 poängs marginal klarat mig från underkänt! Lyckan över att vara på rätt sida om godkänt-gränsen förbyttes till irritation över lärarnas (flera lärare som rättade p.g.a. den stora spridningen av kunskapskrav i tentan) slarv, eller kanske man ska kalla det okunskap? Jag har räknat ihop att jag förtjänar 7 poäng mer än vad jag har fått, vilket placerar mig väl över godkänt-gränsen. Jag överklagar inte för att reta gallfeber på den ansvarige, utan för att rätt faktiskt ska vara rätt. Har jag förtjänat x antal poäng så ska jag ha dem. Tänk om jag hade gjort fel på en uppgift till, och därmed blivit underkänd trots att jag med mina 7 poäng extra egentligen var godkänd? Hade inneburit många onödiga tårar. Imorgon lämnas en kopia av tentan till ansvarig lärare som ska titta på saken. Återkommer med det nya resultatet.

JAAA!!! Jag fick äntligen mitt efterlängtade G på läkemedelsräkningen! Inga slarvfel denna gång, är såååå stolt över mig själv!! Ännu gladare blir jag över att promenera i det vackra vårvädret, galet varmt ute. Skönt! Nu ska jag skutta iväg till gymmet! :D

Jag är sjuk. Inte jättesjuk (har diagnostiserat mig själv med luftrörskatarr), men tillräckligt för att definitivt inte gå till gymmet eller göra något annat ansträngande. Tacksamt nog har vi varit lediga idag och igår, skönt. Imorgon ska jag och två kursare sitta på sjukhusbiblioteket för att göra uppgiften till sexologi-seminaritet som är den 30 mars. Ämnet vi ska skriva om är medfödd eller förvärvad skada och dess påverkan på sexualiteten. För tillfället funderar vi på ryggmärgsskada, hysterektomi (borttagande av livmoder) eller kronisk smärta. Förutom litteratur ska vi anknyta till en vetenskaplig artikel.
Haha, hade detta varit första kursen i termin 1 hade vi alla tre drabbats av panik och undrat hur man tusan hade tänkt sig att det skulle gå till. "Vetenskaplig artikel!? Hur då menar du?"

Annars känns det som att tiden går otroligt fort just nu. Ungefär halva terminen har gått! Snart har jag gått halva utbildningen, ujujuj... Men jag är med. Jag har hittat balansen på min surfingbräda, och jag har lärt mig hur man bemästrar de största vågorna. Nu kan jag (nästan i alla fall) njuta av tiden på havet innan det är dags att stiga i land.

Nagellack som flagnar efter en dag.

Rusa som en gnu till tåget och se dörrarna stängas framför sig. 

Tid som inte räcker till.

När personen innan inte satte i en ny soppåse när han/hon slängde den gamla i sopporna.

Människor som säger att de ska göra en sak men aldrig gör den.

Att förklara något för någon som inte förstår, hur man än vrider och vänder på det.

Sudd som suddar svart.

Blackout på tentan.

Ihållande huvudvärk.

Ingen tvål på offentliga toaletter.

Inget toalettpapper på offentliga toaletter.

När datorn hakar upp sig.

Noppriga kläder.

När människor har en konversation om något som man inte kan delta i.

Stress.

Kompletteringar på hemtentor.

Kaxiga attityder.

När jag fegar för att göra någonting som skulle göra mig gott.

Mensvärk.

Slarv.

Arbetskollegor som inte tar en på allvar och lyssnar på vad man säger.

Helgen kom och gick, denna tillbringades på hemtjänsten med två långa pass 8-17. Det kunde ha varit en jobbhelg som alla andra, men jag lämnar den med en erfarenhet rikare. Tidigare har jag bara sett tre döda människor; två anhöriga som dog efter lång tids sjukdom, och en på praktiken på sjukhuset som 14-åring. I helgen fick jag se en fjärde.

En kund hade avlidit i hemmet. Kollegan ringde och berättade att personen som låg i sängen inte svarade på tilltal. Jag skyndade mig dit och vi gick in i lägenheten tillsammans. Kännde en stark ångest innan jag gick in i sovrummet, vad skulle jag möta? Konstig kroppsställning? Kräk? Blod?
Nej, det verkar ha varit en fin död. Personen såg ut att sova, så när som på blå läppar, blek hy och likfläckar på armarna. Skönt. Efter att ha kollat puls och andning (som hade upphört) lämnade vi lägenheten och kontaktade jourläkare som kom dit och konstaterade dödsfallet. Eftersom kunden var gammal och drogs med krämpor var det aldrig aktuellt att ringa ambulans. Läkaren kontaktade även anhöriga och transport ordnades till sjukhuset.

Jag ångrar inte på något sätt att jag var en av dem som upptäckte den avlidne personen. Det var jobbigt att inte vara beredd på vad som skedde och hur jag skulle hantera det. Frågor väcktes, som hade personen ont? Gick det fort? Det kändes konstigt att se denna människa död när han/hon nyss var så levande. Men döden är ju helt naturlig, det som blir kvar är en kropp utan själ. Personen befinner sig nu på en plats där han/hon har det bra och slipper lida. Men jag måste erkänna att jag var ganska så mörkrädd senare på kvällen...

Äntligen. Jullovet är här, hett efterlängtat! Nu väntar härliga veckor tills mitten på januari när skolan drar igång igen. Terminen slutar ju egentligen inte förrän i slutet av januari, så egentligen är summeringen av T2 lite för tidig. Men här kommer den ändå!

Terminens:

- Tungaste 1: Trapporna mellan tåget och skolan. Räknade en gång och kom fram till ca 130 stycken. 130!!
- Tungaste 2: Sista kursen som innebar rejäl pluggdisciplin för att lyckas bli klar med allt innan jul.
- Mest inspirerande: Praktiken. Äntligen kom den första inblicken på hur det är att jobba som syrra.
- Mest ärofyllda: Fick ta 8 blodprover trots att det inte ingick i kursmålen under praktiken.
- Roligaste: Praktiken!
- Tråkigaste: Föreläsningen i begreppsanalys. Alltså hur man definierar ord. Vad är ord? Hm... 
- Överraskning: När föreläsningarna i statistik blev de roligaste på hela terminen (året?) eftersom föreläsaren var så otroligt skicklig. Riktigt kul!
- Mest nervösa: Första blodprovstagningen. "Nu sticker jag! Nej, vänta, håller jag rätt i nålen? Ok, nu sticker jag... Tänk om det gör ont? Åååh, NU sticker jag!" 
- Svåraste: statistiken. Eller svårt vet jag inte, men en hel del att hålla reda på.
- Mest praktiska: Behövde inte beställa hem så många böcker denna termin. Plånboken tackar och bugar.
- Sorgligaste: Att skiljas från min PBL-grupp. Ny grupp för varje termin, vilket sker på både gott och ont. Denna höst har jag lärt känna en del som jag trivs väldigt bra ihop med. Men vi ses ju på föreläsningarna, eller utanför skolan om vi så vill.
- Årets pärs: tonsillectomin i juni när halsmandlarna rök. Centrifugerad kattunge i ca två veckor. Ont, ont, ont... Aldrig mer mosad torsk med potatismos! 
- Årets bästa köp: Gymkortet! Muskler & kondis, here I come!

Termin två har jämfört med termin ett varit väldigt kul, till stor del beroende av att vi har fått prova på de praktiska delarna, men även att kurserna har blivit roligare. Kursen i samtalsträning var t.ex. väldigt intressant. Nu ser jag med spänning fram emot termin tre, som enbart kommer handla om mitt favoritämne fysiologi.

Såg att jag skrev i juni att man bör köpa kurslitteraturen, vilket inte är helt rätt. Vissa basböcker är ju bra att köpa (lärarna brukar tipsa om dessa) men i annat fall är det bättre att låna så mycket som möjligt. Annars är du råfattig efter bara ett par månader. 

Bloggen kommer nu få en liten paus, är tillbaka någon gång efter nyår. Tills vi ses nästa gång önskar jag alla en trevlig jul och ett gott nytt år!

Den här låten är till alla härliga människor som står mig nära, ni betyder mycket för mig!

Jag saknar.


Jag saknar min bror J. Det var länge sen vi sågs och gjorde något tillsammans, bara han och jag. Men sen ett tag tillbaka har han tjej, och då tar livet lite av en vändning. Förutom jobb och hobby finns någon där hemma som man bryr sig om, som man älskar, som tar mycket tid. Jag förstår det. Men jag saknar honom.

Jag saknar min vän B. Ofantligt. Förtvivlat. Mycket.
Ganska ofta brukade vi ses för att fixa middag tillsammans, fika, se en film eller bara prata. Vi träffades genom jobbet, och blev ganska snabbt kompisar. Ett tag utvecklades kärlek, men som förbyttes i vänskap. Vi har bara känt varandra i 1 1/2 år, men idag är han definitivt en av mina närmsta vänner och min tillit till honom är stor. Vi kan prata om allt.
Men B gifte sig med en utländsk tjej, som nyss har flyttat hit. Så nu är det inte B, utan B+N.
B+N innebär att jag inte kan skicka honom ett spontan-sms och fråga om fika, ringa och be att få ses när det är körigt hemma, eller föreslå att han kommer hem till mig för att fixa käk tillsammans. B har någon att ta hand om, någon han bryr sig om, någon som dessutom är nyinflyttad i ett helt främmande land.
Det var tre månader sedan jag träffade B, och jag saknar honom mer än vad jag själv förstår.

Om två dagar får jag äntligen träffa B, men det sker i samband med en grillkväll tillsammans med resten av gänget. Det gör mig glad och upprymd, men samtidigt spänd till tusen. Som sagt, B+N. Jag vill inte träffa N, jag vill träffa B. Ensam, prata. Känner mig bortskämd.